Examen närmar sig för flera studerande runt om i Sverige. Glädje, förväntan och spänning blandas med ångest och vemod över att lämna livet som student.

Så var tre års studerande över, examen närmar sig och jag skall lämna studentlivet för att gå in i ”vuxenvärlden”. Samtidigt som jag känner en otrolig glädje och stolthet över att äntligen vara färdig och ha en universitetsutbildning bland mina meriter känns det vemodigt att inte längre kunna titulera sig som student. För mig (liksom många andra) har studentlivet varit en fantastisk period som gett mycket glädje, nöjen, tillfälle att knyta nya kontakter och minnen för livet. Samtidigt vet jag (liksom alla andra) att man måste acceptera att en epok såsmåning om tar slut, för att lämna plats för en ny. Människans naturliga strävan är att utvecklas vilket är positivt. Utveckling innebär dock förändring vilket för många leder till rädsla för det okända och för vad som komma skall.

Det viktigaste är att inte glömma allt positivt en utbildning innebär.
• Du får (förhoppningsvis) äntligen syssla med det som du tycker är roligt och känns meningsfullt.
• Du tjänar pengar.
• Du får äntligen visa världen vad du går för, och du får ett annat bemötande av klienter, patienter eller kunder när du slipper titulera dig med det irriterande suffixet kandidat/student till ditt yrke som ekonom, läkare, civilingenjör etc.
• Du har tagit ytterligare ett steg framåt i din personliga utveckling.
• Du kan känna dig stolt över dig själv.

Vad är det egentligen som är så skrämmande med att vara klar? Varför väcker tanken på att lämna studentlivet ångest hos många studerande? Flera studenter (däribland jag själv) väljer att läsa en extrakurs för att göra övergången till ”vuxenvärlden” mindre dramatisk, att successivt börja vänja sig vid tanken på att inte plugga och på övertid hänga kvar lite till i ungdomens värld.

Jag personligen tror att mycket av den upplevda ångest som förknippas med att vara färdigutbildad grundas i bland annat en rädsla för förändring. Det finns alltid en risk att ens utbildningsval varit felaktigt och tanken på att plötsligt en dag vakna upp och inse att den mångåriga utbildning man genomfört inte alls var det man ville arbeta med, väcker en del ångestkänslor.

En annan ångestskapande faktor är det ansvar som följer med att närma sig vuxenlivet. Att vara student innebär en stor trygghet då du endast har dig själv att ansvara över. (Ingen mer än du själv drabbas om du inte klarar en tenta eller skippar en föreläsning. När man börja arbeta inser man plötsligt att det finns fler att ta hänsyn till. Det är inte bara du själv som påverkas om du uteblir från jobbet, utan även kollegor, patienter, klienter eller kunder drabbas.) Förutom ansvaret mot andra att sköta jobbet har du även ett ansvar mot sig själv att skapa dig det liv du skall leva och trivas med (därmed inte sagt att vissa inte redan gjort det under själva studentperioden). Det anses inte längre ok av samhället i allmänhet att leva på snabbmakaroner och ketchup, sova till klockan 15.00 eller festa fyra dagar i veckan.

Nästa ångestskapande faktor är naturligtvis frågan ”Vad skall jag göra om jag inte får något jobb”? Skall jag gå hemma själv hela dagarna? Jag kommer bli försoffad, förslappad, understimulerad etc. och så var en kaskad av katastroftänkande igång.

Vad skulle jag gjort om jag inte vore rädd för förändringen? Är rädslan befogad? Har inte människor ibland en tendens att se katastrofen innan den inträffat och brukar inte det mesta lösa sig på slutet? Om jag vet vad jag är rädd för och/eller oroar mig över, kan jag konstruktivt bemöta jobbiga tankar som dyker upp och ifrågasätta dem. Om jag en dag skulle vakna upp och inse att jag gjort fel utbildningsval får jag ta det då. Det är inget jag skall gå och oroa mig för eller lägga energi på, innan det inträffat. Förändring är i sig inte negativ, istället är det hur jag hanterar förändringen som avgör om den blir en belastning eller resurs. Jag har alltså ett val om jag vill se förändring som slutet, eller början på något nytt och spännande.

Nåväl. Nog med seriösa och filosofiska tankar för denna gång. För visst är alla vi färdiga studenter lite nyfikna på vad framtiden har att erbjuda? Och nyfikenheten gör oss väl lite mer sugna på att kasta oss ut i det okända med huvudet före? ”Vuxenvärlden here we come” och jag vet att om bara modet och viljan finns så kommer vi alla att göra ett strålande jobb.

Sofie Persson