Det var med stor förväntan jag satte mig på tåget ner till min nya studieplats, en stad man hört så mycket om, om det glada studentlivet, de trevliga människorna och kanske främst om de många festligheterna.

Till min stora fasa verkade detta dock inte stämma. När tåget rullade in på perrongen möttes jag av en kall och grå stad där folk mest gick omkring och verkade deppiga och trötta på livet. Efter att ha spenderat mina två tidigare år efter studenten med att jobba i ett land där man tackas och tackar för allt, England, var det en rätt stor omställning att folk inte ens höll upp dörren när man skulle in på banken.

Inte nog med att folk inte hade respekten nog att hålla uppe dörrar så tillkom det varje dag nya ord och nya platser som man var tvungen att känna till. Det var novisch hit, tandem dit, Eden hit och Palestra dit. Jag gick mer eller mindre runt som ett stort frågetecken den första tiden, ett frågetecken som störde sig något ofantligt på att de inte kunde lägga asfalt någonstans i denna stad utan var tvungna att ha massa kullersten man gick runt och snubblade på.

Första veckan gick och det enda jag egentligen gjorde var att vänta på att jag skulle få uppleva de förträffliga festligheterna, torsdagen kom och en vän som bott här nere ett längre tag tog med mig upp till Penthouse, vi stegade in till en av historiens mest sönder spelade låtar (Seven Nation Army) och då kvällen är slut tänker jag; ”aldrig mer”.

Två månader gick och det var ack så nära att jag tog mitt pick och pack för att bege mig tillbaka mot tryggheten i arbete och trivsel, men så tittade solen fram i samband med den lite udda Finnfesten och det var som om staden tryckt i sig en cocktail av LSD och kokain, det blev så mycket mer fart och fläkt, folk började gå i färgglada kläder och snart började uteserveringarna ploppa upp. Jag insåg att detta var vad alla hade talat om när de talade om det glada lundalivet. Alla var helt plötsligt betydligt gladare, det kändes även som om folk hade mer tid, tid att spela fotboll, att ta en fika eller rentav ta en öl i någon park.

Även om Seven Nation Army fortfarande spelas på Penthouse varje gång jag är där och trots att det dyker upp nya ord titt som tätt jag inte känner till alls har jag sedan solen dök upp lärt mig att gilla Lund. I detta nu finns det ingen stad jag hellre skulle vara i en solig dag än denna skånska lilla stad.

Text: Daniel Butler
Foto: Alexander Tenghamn